Det sumeriska språket talades i södra Mesopotamien före det andra årtusendet f.v.t. och var det första språk att skrivas med kilskrift. Det är ett isolatspråk, vilket innebär att vi inte känner till något annat språk som det är besläktat med. Det finns en del teorier om att sumeriska tillhör de uraliska språken såsom ungerska och finska, eller andra språkfamiljer, men dessa tolkningar är inte vidare utbredda och beläggen är otillräckliga för att frågan ska kunna avgöras. Sumeriska talades i en region där semitiska språk också förekom, särskilt akkadiska, och med tiden förlorade det sin betydelse till dessa språk omkring 2000 f.v.t. En litterär form av språket fortsatte dock att användas i skrift i ytterligare 2000 år, och det påverkade andra språk i regionen påtagligt med hänseende till deras lexikon, grammatik, och skrift.
Språkets historiska utveckling
Det är oklart exakt när sumerisktalande människor anlände till södra Mesopotamien, såvida de inte ursprungligen kom därifrån. Vi vet i alla fall att det redan tidigt var en flerspråkig miljö i södra Mesopotamien, där språk som sumeriska, en tidig form av akkadiska, andra semitiska språk, och hurritiska alla förekom. Vissa forskare har föreslagit förekomsten av ett okänt substratspråk, alltså ett samexisterande språk som påverkar ett annat, på grund av förekomsten av ord med okänt ursprung i sumeriska skrifter. Det har dock visats att dessa ord antingen uppstod i andra kända språk, är sumeriska sammansatta ord, eller är ord som är vanliga i många olika språk utan tydligt ursprung.
De första beläggen av språket i skrift är från en grupp texter daterade till Uruk IV-perioden (ca 3200 f.v.t.). De flesta av dessa är administrativa texter, men några är ordlistor som användes inom skrivarutbildningen. Det har blivit ifrågasatt huruvida dessa texter faktiskt är skrivna på sumeriska, då de främst är skrivna med ideogram som kan läsas på vilket språk som helst. Till exempel kan tre stylusdrag tillsammans med en avbildning av en oxe läsas som ”tre oxar” på svenska, ”drei Ochsen” på tyska, ”tres bueyes” på spanska osv. Innebörden av det nedskrivna ändras inte. Dock gör fonetiska komplement såväl som fonetiskt stavade ord som visar hur ordet faktiskt uttalades det högst troligt att dessa texter faktiskt var skrivna på sumeriska. Omkring 400 år senare förekommer den nästa grupp texter tillgängliga för oss, denna gång från staden Ur och daterade till ca 2800 f.v.t. Än en gång är det främst administrativa texter tillsammans med ett flertal ordlistor ämnade för skrivarutbildningen som återfunnits.
De första beläggen för sumerisk litteratur, den tidigast kända sådana i världen, kommer till oss från perioden som brukar kallas tidigdynastisk III (ED III), ca 2500 f.v.t., särskilt från Fara (forntida Shuruppak) och Abu Salabikh. Här stöter vi för första gången på verk såsom Tempelhymnen för Kesh, Shuruppaks instruktioner, och Lugalbanda och Ninsun (föräldrarna till Gilgamesh), som behandlade mytologiska och kosmologiska teman snarare än ekonomiska och administrativa sådana som präglat de sumeriska skrifter som nedskrivits tidigare. Trots att dessa texter är svåra att förstå kan vi urskilja litterära teman såsom världens uppkomst, gudomlig tempelbyggnation, och andra gudomliga aktiviteter, inte sällan av sexuell karaktär. I dessa texter stöter vi på namnen av flertalet skrivare och funktionärer som är akkadiska, vilket visar på att dessa två språk redan var integrerade med varandra, som nämnt ovan. Det här var perioden av sumeriskans största påverkan på världen utanför som visat av förekomsten av texter utanför Mesopotamien på platser såsom Mari, Ebla, Tell Beydar, och Tell Brak. Skrivare på dessa platser använde kilskriften för både sumeriska såväl som för att skriva texter på sina lokala semitiska språk.
Vi har inte särskilt mycket belägg för sumeriska skrifter under den gammalakkadiska perioden (ca 2300 – 2100 f.v.t.). Skrivare blev utbildade i rikets centrum, Akkade, och sedan utsända för att assistera i det ekonomiska omhändertagandet i rikets olika delar, men de använde det akkadiska språket inom administrationen, vilket innebar att sumeriskan inte längre var lika vanlig som skriftspråk. Trots detta fortsatte skrivare i sumeriska städer och provinser att skriva sumeriska när det gällde den lokala administrationen av stadens angelägenheter.
Ur III-perioden (ca 2100 – 2000 f.v.t.) var något av en renässansperiod för skriven sumeriska då denna periods första kungar, Ur-Namma och Shulgi, använde sumerisk kilskrift inom administrationen. Det skrivna språket reflekterade dock sannolikt inte den talade versionen av sumeriska på den här tidpunkten. Inom den litterära sfären ersatte Shulgi den tidigare mytologiska traditionen från ED III-perioden med en ny slags ”läroplan” som introducerade genrer såsom kungliga och gudomliga hymner samt sånger för dem som utbildade sig inom skrivarkonsten. Under denna period blev kända verk såsom Förbannelsen av Akkade och Ur-Nammas lagstele författade. Samtidig med Ur-Namma var Gudea, kungen av Lagash/Girsu som är känd för att vara huvudperson i flertalet texter inpräntade på cylindrar och statyer. I ett sådant verk beskrivs hur stadsguden Ningirsu kom till honom i en dröm och beordrade honom att bygga Eninnu (bokstavligen ”huset av 50”), templet i Girsu, vilket han självklart gjorde.
Under den gammalbabyloniska perioden (ca 2000 f.v.t.) är de flesta forskare överens om att sumeriska hade upphört att vara ett talat språk helt och hållet (om inte ännu tidigare). Dock fortsatte språket att hållas vid liv av gammalbabyloniska skrivare som använde det som ett litterärt språk. Faktum är att den största delen av sumeriska litterära texter som är bevarade för oss idag är daterade till denna period. Det är därför en stor debatt kring hur väl dessa gammalbabyloniska sumeriska texter reflekterar det sumeriska språket såsom det talades tidigare då det var ett levande språk. Många av dessa texter kommer från sydbabyloniska platser såsom Ur och Nippur, men endast före och under Samsu-ilunas styre, då det under hans ledning förekom en revolt som ledde till att Nippur övergavs. I norra Babylonien stoppades inte denna tradition förrän invasionen ledd av Mursili I (ca 1595 f.v.t.). En del kända texter antingen först komponerade i denna period eller kopierade från någon tidigare inkluderar Sumeriska kungalistan, Klagan över staden Ur, Inannas nedstigning till underjorden, och hjältemyter som handlar om Enmerkar, Lugalbanda, och Gilgamesh.
Skrift
Sumeriska skrevs med kilskrift. Det är det första kända språket som skrevs med detta skriftsystem, och mest troligt är att kilskrift utvecklades för att skriva just sumeriska. Ursprungligen bestod skriften av ideogram, symboler som förmedlar ett koncept snarare än ett ord eller ljud, och kan därför förstås i vilket språk som helst. I takt med att skriften utvecklades började dock sumeriska skrivare tillskriva syllabiska värden till tecken baserat på hur ordet lät. Till exempel, en bild av en mun representerade order ”ka” och därför kunde det tecknet även representera stavelsen ”ka” i vilket ord som helst som innehöll denna stavelse.
Den sumeriska kilskriften karaktäriserades av polyfoni och homofoni. Polyfoni innebär att visa tecken har flera syllabiska värden, exempelvis kan tecknet DU läsas ”du”, ”ra2”, ”ša4” osv. Med homofoni menas att flera olika tecken kan ha samma syllabiska värde. Du kan ha upptäckt användandet av nedsänkta siffror (2) i teckenvärden. Detta är för att stavelser såsom ”ra” kunde representeras med flera olika tecken, såsom RA, det tidigare nämnda DU, och flera andra. Vissa stavelser kunde skrivas med fler än 10 olika tecken.
Förekomsten av homofoni och det faktum att en stavelse ofta representerade ett helt ord i sumeriska har lett till att vissa forskare har föreslagit att sumeriska skulle ha innehållit ett tonsystem. Hur kan det finnas så många homofoner utan att det finns något som skiljer dessa på något sätt? I motsats till detta menar många att dessa stavelser faktiskt skiljs åt genom att slutkonsonanten är annorlunda; exempelvis har tecknet för oxe ”gu4” ett annat syllabiskt värde, ”gud”, där ”d” utelämnas i uttalet i de fall då inga andra morfem följer ordet. Ett annat förslag är att det potentiellt existerade konsonantkluster, vilka inte var möjliga att representera med skriftsystemet.
Dialekter?
Det fanns ett intressant system som brukade ett alternativt teckenvärdessystem under ED III-perioden. Detta refereras vanligen till som UGN eller UD.GAL.NUN, som tecknen är skrivna. Denna skriftvariant är präglad av ovanliga läsningar för specifika tecken. Exempelvis är tecknen UD.GAL.NUN i detta system lästa som dingir.en.lil2 vilket förstås som guden (dingir) Enlil och inte alls representerar det vanliga sättet att skriva gudens namn. Det finns ett flertal exempel på dessa irreguljära läsningar av tecken, men systemet försvinner efter denna period.
Eme-sal refereras vanligen till som en sumerisk dialekt i motsats till eme-gir15 eller ”huvuddialekten” av sumeriska. Skrifter som brukar eme-sal är begränsad till rituella texter, särskilt klagosånger för gala-präster, såväl som talade ord av vissa gudinnor, även om dessa även talar eme-gir15. Eftersom tecknet SAL har en läsning ”munus” som betyder ”kvinna” har vissa forskare föreslagit att eme-sal är en sociolekt kopplad till kvinnor. Tecknet SAL har dock också läsningen ”sal” vilket betyder ”tunn” eller ”mjuk” och kan helt enkelt innebära en särskild variant för gudinnor eller ritualutövande präster som nämnt ovan. Ett annat förslag är att gala-präster var eunucker, men det finns inga belägg för kastrering i den forntida sydmesopotamiska kulturen.
Sumeriskans arv
Som nämnt ovan upplevde det sumeriska språket en återupplivning under den gammalbabyloniska perioden, då som litterärt och liturgiskt språk. Skrivarna i denna period såg sumeriskan som central för att upprätthålla traditioner från en ytterst gammal period, och ville anknyta till en urgammal tid präglad av magi och legend. Efter den gammalbabyloniska periodens slut, ca 1595 f.v.t., minskade bruket av sumeriska drastiskt. Repertoaren av textgenrer minskade, särskilt de kungliga/gudomliga hymnerna från Ur III-perioden, och det som fortsatte att skrivas förekom nu ofta i tvåspråkiga verk med översättningar i akkadiska eller andra språk. Sumeriska fortsatte dock att studeras i skrivarskolor och användes även i liturgiska mässor ända in i de persiska och hellenistiska perioderna. Det finns till och med en övningstext från en elev med kilskrift på ena sidan av lertavlan och grekiska på den andra. Den sista kända kilskriftstavlan är en astronomisk text daterad till 75 e.v.t. från Babylon, men det är möjligt att skriften till slut övergavs även senare än så.
Idag lärs sumeriska ut endast på ett fåtal universitet i världen. Sammanlagt finns det kanske några hundra personer som har god kunskap i språket och det råder fortfarande kraftigt delade meningar om många grammatiska aspekter inom språket. Även de mest etablerade forskarna är oförmögna att översätta vissa meningar eller passager i sumeriska texter. Att läsa sumeriska kilskriftstexter är som att lägga ett utmanande men fascinerande pussel som erbjuder en inblick i litteraturen och liven hos de som först lyckades med att odödliggöra sina ord genom skrift. Det är ett otroligt intressant språk som reflekterar de människor som skrev ned det.
