Birka, beläget på ön Björkö i Sverige, var en viktig handelsplats och en starkt befäst stad under vikingatiden som blomstrade från 700-talet till 900-talet e.Kr. Tillsammans med staden Hedeby, som ligger i dagens Danmark, var Birka den mest betydande vikingahandelsplatsen i Europa. På grund av sitt utmärkta läge vid Mälaren, vilket erbjöd seglingsmöjligheter till Östersjön genom Södertälje kanal, uppnådde Birka stor rikedom som en handelsplats och hamn med omfattande handelsförbindelser till Västeuropa, Skandinavien, de slaviska och bysantinska områdena, samt den arabiska världen. Birka var också platsen där den frankiske missionären Sankt Ansgar (801–865 e.Kr.) först introducerade svenskarna till kristendomen cirka 829–831 e.Kr. UNESCO erkände Birkas betydelse i den tidiga medeltida europeiska historien genom att utse platsen till ett världsarv 1993, tillsammans med den närliggande Hovgården på ön Adelsö.
Geografi och tidig historia
Birka är beläget på den svenska ön Björkö som ligger cirka 35 km sydväst om vikingastaden Sigtuna och 30 km väster om Stockholm. Under vikingatiden (ca 790–1100 e.Kr.) var Mälaren en vik intill Östersjön, och Birka var således perfekt beläget nära de norra långväga handelsrutterna som löpte mellan Brittiska öarna, Västeuropa, Kievriket, Bysantinska riket och Abbasidkalifatet.
Medan danska och norska vikingar seglade västerut mot Brittiska öarna, Island och Västeuropa från 700-talet till 1100-talet e.Kr., seglade svenska vikingar främst österut och bedrev handel samt plundrade sina grannar i det som idag är Finland och Estland, samt de slaviska vender som bodde i vad som nu är östra Tyskland. Vid 800-talet e.Kr. hade svenska vikingar lyckats navigera sina skepp genom floderna i det som nu är Ryssland och Ukraina och trängt så långt som till Bysantinska riket och Abbasidkalifatet via floderna Dnepr, Don och Volga. De återvände med pälsar, silke, järnföremål och andra lyxvaror till Birka, som de sedan sålde till köpmän från Hedeby och Västeuropa. Den rikedom som färdades över Östersjön bidrog också till att främja Birkas grundande någon gång mellan cirka 750–800 e.Kr. Som en av de tidigaste vikingatida handelsplatserna, och en som genererade (och i sin tur spred) enorm rikedom, kan Birka ses som en katalysator för samhälls- och ekonomisk utveckling i Skandinavien och Östeuropa, och den blev en del av ett större nätverk av handelscentra som växte upp i regionen.
Det hade funnits ett tidigare handelscentrum på ön Helgö, som ligger cirka 8 km sydost om Birka, och det är troligt att både Helgö och området omkring Birka blev bebodda någon gång runt 400 e.Kr. Namnet "Birka" kan betyda "marknadsplats" eller "handelsplats", även om dess läge på ön Björkö ("björkön") leder tankarna till det gamla nordiska ordet "bjǫrk", som betyder "björkträd". Det är troligt att de svenska kungarna som styrde från den närliggande ön Adelsö — där kungliga residenset Hovgården låg — övervakade eller deltog i Birkas grundande och organiseringen av ekonomiska aktiviteter på ön Björkö. Birka, beläget i närheten av det kungliga hovet, åtnjöt kungligt beskydd eftersom staden berikade de kungliga och adliga skattkistorna.
Vardagslivet i Birka
Birka var Sveriges största stad i två århundraden, och arkeologer tror att Birka täckte en yta om ca 7 hektar, hade tre hamnar, och en befolkning på mellan 600–1000 personer. Birka behövde ett starkt försvarssytem eftersom staden ofta angreps av pirater som kunde gömma sig på olika öar i Mälaren utan att upptäckas; Sankt Ansgar, som var den första att predika den kristna tron för svenskarna i Birka, stötte på dessa pirater omkring år 829 e.Kr. En serie befästa strukturer, inklusive en vallgrav, en liten borganläggning och pålar som förhindrade fiendernas intåg till Birkas huvudhamn, skyddade bosättningen från långvariga och överraskande attacker. Särskilt märkvärdig är Birkas 1,8 meter höga jord- och stenvall med en palissad och torn vid varje ingångspunkt.
Eftersom arkeologer har upptäckt så många vapen i gravplatser i Birka tror man att det fanns en garnison av soldater stationerad i staden. Birka var bostadsorten för lokala hantverkare och konsthantverkare som smeder, snickare, vävare, kamtillverkare, skeppsbyggare och keramiker som drev sina egna butiker och verkstäder. Husen i Birka var byggda i rader som vette mot kajerna, och passager omgavs av diken. De flesta byggnaderna var av timmerstommar och hade tak av trä, halm eller till och med torv. Väggarna var gjorda av flätade kvistar och lera. Arkeologer och historiker antar att Birka hade sommar- och vintermarknader; det är fullt möjligt att pälsjägare från Skandinavien använde islägg (en tidig sorts skridsko) och slädar för att transportera sina varor över den isiga terrängen på vintern. Utländska köpmän kom till Birka på sommaren när floderna och Östersjön var mindre benägna att drabbas av stormar.
Birka, som påminner om Hedeby på många sätt, verkar ha haft en blandad befolkning av norrmän, svenskar, danskar, frisier, tyskar, slaver, baler, finnar, samt invånare från Kievriket. Det är möjligt att även bysantinska och arabiska köpmän kom till Birka för att handla. Birkas gravar vittnar om dess invånares välstånd — oavsett etnisk bakgrund — och arkeologer har hittat ungefär 3 000 av dem varav 1 100 har grävts ut. De föremål som har hittats i Birkas gravar är utan motstycke bland vikingatida skandinaviska städer när det gäller kvalitet och mängden lyxiga och internationella föremål. Textilier från Östasien, silvermynt från arabiska länder, frisiskt glas, smycken från Finland och keramik från Västeuropa har påträffats i Birkas gravar under de senaste decennierna. Begravningarna i Birka visar på två olika traditioner: svenska vikingabegravningar med kremeringslager som ligger under gravhögar eller stenomslutna gravar formade som båtar, och begravningar med utländsk påverkan med begravning i kistor och gravkammargravar. En del av de senare begravningarna antas tillhöra kristna, kristna omvända, och kanske även muslimska köpmän eller invånare.
Birkas plötsliga nedgång
Birkas nedgång under mitten av 900-talet e.Kr. och dess slutgiltiga övergivande inträffade plötsligt och förblir ett omdiskuterat ämne bland arkeologer och historiker. Bland annat är nedgången tydlig i den ovanliga frånvaron av anglosaxiska mynt i Birka från denna tid. Antalet arabiska dirham funna i Skandinavien minskar också dramatiskt omkring 950-975 e.Kr. Detta berodde på uttömningen av arabiska gruvor i Centralasien och Kaukasus samt den militära aktiviteten hos Svjatoslav I av Kiev (regerade 945–972 e.Kr.) som störde handeln längs Dnepr, Don och Volga-floderna; man kan tänka sig att sådana störningar sträckte sig till Birka också. Närmare hemmet innebar sjunkande vattenstånd i Mälaren under mitten av 900-talet e.Kr. att vikingaskepp och andra tungt lastade fartyg fick svårare att nå Birka. Andra har föreslagit att Birka attackerades av danskarna, men tydliga arkeologiska bevis har lagts fram för att stödja denna teori. Birka kan också ha förlorat trafik till konkurrenter. Det är känt att Gotland, till exempel, blev en viktig plats för säsongsbaserad handel under den senare delen av 900-talet e.Kr. Grundandet av staden Sigtuna — som idag ligger 25 km nordost om Birka och är mycket närmare den gamla staden Uppsala — år 980 e.Kr. är troligen också kopplat till Birkas nedgång.
Trots att Birka definitivt övergavs i början av 1000-talet e.Kr. så fortsatte det kungliga godsområdet Hovgården att existera väl in i medeltiden. En kunglig runsten som dateras till cirka 1070 e.Kr. bekräftar att svenska kungligheter vistades i regionen, och flera svenska kungar bodde på Hovgården på 1200-talet e.Kr.
