Kapten Charles Vane var en engelsk pirat aktiv i Karibien och utanför Nordamerikas östkust mellan 1716 och 1720. Vane, ökänd för att ha nekat en pardon och i stället avfyra sina kanoner mot guvernörer Woodes Rogers i Bahamas, blev till slut fångad, förklarad skyldig till sjöröveri och hängd i Jamaica i Mars år 1721.
Charles Vane var en relativt framgångsrik pirat som attackerade och plundrade handelsfartyg från Hispaniola till New York. Dessa attacker var ökända för deras ovanligt grymma behandling av de tillfångatagna sjömännen. Disciplinen på hans egen besättning var dock mindre lyckosam. Vanes andreman seglade vid ett tillfälle i väg med ett tillfångataget skepp, och Vanes besättning gjorde myteri och ersatte honom med ”Calico Jack” Rackham. Vane blev sedan strandsatt på en öde ö, och när han sedermera blev räddad blev han överlämnad till myndigheterna som gärna ville göra ett exempel av en av de mest efterlysta männen i Karibien.
Vanes tidiga karriär
Charles Vane tydde sig till sjöröveri år 1716 då han anslöt till den engelska piraten Henry Jennings besättning som då var baserad i Jamaica och New Providence (idag Nassau) i Bahamas. Att hämta silver från sänkta spanska galeoner i farvattnet utanför Florida blev något av en specialitet för Jennings och Vane, något som sannerligen irriterade det spanska kungadömet, som hade skickat sina egna räddningsexpeditioner i just detta syfte.
I maj 1718 lyckades en besättningsmedlem av ett tillfångataget skepp fly till guvernör Bennett av Bermuda och vittna emot Charles Vane. Denna man, som hette Nathaniel Catling, hade varit ombord en slop kallad Diamond som tillhörde Bermuda då Vane och hans manskap attackerade det i Bahamas. Catling rapporterade att han och alla hans kamrater blivit misshandlade, och att skeppet blivit plundrat och bränt. Catling hade blivit hängd och huggen med svärd av piraterna, men mirakulöst nog lyckats undslippa till slut.
Inom en vecka blev Catlings berättelse upprepad med ännu värre tillägg av en annan sjöman som lyckats fly från Charles Vane och hans manskap. Denne Edward North, kapten på en annan slup tillhörande Bermuda, William and Martha, vittnade inför guvernör Bennett att också han blivit attackerad, misshandlad, och plundrad. North tillade också att en ur hans besättning utsatts för vanäran att bli fastbunden vid skeppets bogspröt och sedan torterad för att avslöja var skeppets värdesaker fanns.
Flykten från New Providence
I augusti 1718 gjorde Vane sin första självständiga räd som pirat och infångade ett franskt handelsfartyg. Under tiden hade den nya guvernören av Bahamas, Woodes Rogers (död 1732), just anlänt till New Providence med uppdraget att utrota det ökända pirattillhållet på platsen. Till skillnad från sin kumpan Henry Jennings hade Vane inga intentioner av att acceptera den pardon Rogers erbjöd alla pirater, då detta skulle betyda att Vane blev tvungen att ge upp allt sitt nyvunna plundringsgods. Vane var nöjd med att fortsätta sitt sjöröveri och flydde sålunda till New Providence i en slup kallad Ranger samtidigt som han sände sitt nyss tillfångatagna franska skepp som brandskepp mot guvernörens fartyg, och avfyrade även ett kanonskott på köpet. Vanes flykt blev nyheter till och med i London och redogjordes för i pressen i december.
Inom två dagar infångade Vane en större slup, och några veckor senare tog han ännu ett steg upp i storlek, denna gång tog han en brigantin som fungerat som slavskepp, utanför Carolinas kust. Denna brigantin döptes om till Ranger och kunde skryta med hela 12 kanoner och en besättning på omkring 80—90 män. Slupen gav han då till sin andreman, Yeats. Under sin mordiska framfart hissade Charles Vane två flaggor: den engelska flaggan och en svart piratflagga, men denna dubbla lojalitet reflekterades också i Vanes manskap, för Yeats bestämde sig ganska tidigt att segla i väg på egen hand och smet i väg från Vane under natten. Vane jagade efter honom, hann i kapp hans skepp och avfyrade en bredsida mot hans slup, men han lät sedan Yeats undgå trots att Vane hade ett snabbare fartyg. Yeats öde finns inte belagt i några historiska källor.
Amerikas östkust
Myndigheterna jagade efter Vane, men hans manskap och fartyg var för snabba och undkom varje gång. Som en sjöofficer en gång bemärkte: ”våra slupar övergav jakten då vi upptäckte att han seglade två fot när vi hade seglat en” (Konstam, The Pirate Ship, 7). I september 1718 var en annan styrka på jakt efter Vane, denna gång utsänd av guvernör Spotswood av Virginia. Denna flotta lyckades inte tillfångata Vane, men de assisterade i sökandet efter en annan ökänd pirat, Stede Bonnet, som blev tillfångatagen och hängd kort därefter.
Kapten Vane besökte Edward Teach, mer känd som Svartskägg, i oktober 1718 och spenderade en del tid i hans tillhåll på Ocracoke Island i North Carolina. De två piratbesättningarna sägs ha haft en veckolång fest i det som var den största sammankomsten av pirater som någonsin utspelat sig i nordamerikanska farvatten. Vane seglade sedan så långt norrut som New York och plundrade skepp på vägen, bland annat två utanför Long Island. Han vände sedan tillbaka till Karibien där han attackerade fartyg som seglade mot Bahamas. Vane hade vid det här laget samlat ihop en rätt ansenlig piratflotta och en betydande mängd plundringsgods, men hans återkomst till Karibien skulle snart få en sämre vändning.
Myteri, skeppsbrott, och gripande
Vane var känd som en grym piratkapten som använde sig av bestraffningsmetoder såsom kölhalning, vilket innebar att en person bands fast med ett rep, kastades överbord, och sedan blev dragen antingen under skeppet från ena till andra sidan, eller utmed långsidan av skeppet. Mer allvarligt för Vanes kaptensposition var att han vid det här laget blev anklagad för att inte dela ut plundringsgodset rättvist. Det må inte ha varit mycket heder hos tjuvar, men en punkt piraterna var noga med var reglerna kring det erövrade bytets utdelning.
Vanes besättning anklagade honom sedan för feghet då han tvekat över att attackera en välbeväpnad fransk fregatt i Windwardpassagen mellan Kuba och Hispaniola, och de avsatte honom från kaptensposten i november 1718. Myterimakarna befordrade sedan John Rackham till kaptensrollen. I övrigt känd som ”Calico Jack” hade Rackham varit Vanes kvartermästare och andreman, och även tagit kaptensrollen för det infångade engelska fartyget Kingston. Det är möjligt att dispyten egentligen inte handlade om feghet, utan snarare att Rackham inte ville dela med sig av Kingstons skeppslast av spritdrycker. När Rackham nu var självständig tog han in de kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read i sin besättning, men han var inte mer lyckosam än sina företrädare; alla tre blev gripna av jamaicanska myndigheter år 1720.
Under tiden hade Vane blivit ivägskickad i en liten brigantin med en handfull män för att kunna bemanna den, men saker försämrades ännu mer när en orkan förstörde skeppet och drev Vane och en till ur besättningen i land i Baracho Island. De två männen hölls i liv tack vare några passerande sköldpaddsfiskare. Som tur var för Vane stannade ett skepp till vid den i annat fall obebodda ön och fick syn på de två piraterna. Lite mer oturligt var dock att kaptenen på det skeppet var Holford, kapten över ett skepp Vane tidigare försökt ta över, och när Holford såg att det var Vane som var strandsatt seglade han bara vidare. Vane blev sedan räddad av ett annat skepp, men när han mötte Holford igen var det inte ett kärt återseende; Holford tillfångatog Vane och förde honom till myndigheterna i Port Royal, Jamaica. Där blev Vane åtalad för sjöröveri och förklarad skyldig i mars 1721. Liksom kapten Kidd nästan 20 år tidigare blev Vanes lik hängande för att sakta men säkert ruttna i en bur på en holme i Gun Cay som en kraftfull offentlig varning mot sjöröveri.
I det hyllade referensverket över pirater A General History of the Robberies and Murders of the Most Notorious Pyrates, författad på 1720-talet av kapten Charles Johnson, eller möjligen Daniel Defoe, har Vane sitt eget kapitel. Författaren beskriver Vane som feg under avrättningen och att han trots sitt lidande förblev helt och hållet obotfärdig över sitt liv som pirat.
