Akkad var huvudstaden i det akkadiska riket (2334—2218 f.v.t.), världens första multinationella politiska enhet som grundades av Sargon den store (härskade 2334—2279 f.v.t.) genom att han enade Mesopotamien under sitt styre och satte standarden för senare kungar att följa eller försöka överträffa. I det akkadiska riket uppfanns flertalet saker och koncept för första gången som sedan skulle komma att bli standard.
Ingen vet exakt var staden Akkad låg, hur den blev så framgångsrik, eller precis hur den till slut ödelades; det är dock klart att den vid en tidpunkt var huvudsäte för det akkadiska riket som härskade över ett vidsträckt område i Mesopotamien. Det är känt att Akkad (också givet som Agade) var en stad någonstans längs den västra stranden av floden Eufrat, möjligen någonstans mellan städerna Sippar och Kish (eller möjligen mellan Mari och Babylon, eller någon annanstans längs Eufrat). Enligt legenden blev den byggd av Sargon den store som enade Mesopotamien under sitt akkadiska välde och satte standarden för framtida former av styre i Mesopotamien.
Sargon (eller hans skrivare) hävdade att det akkadiska riket sträckte sig från Persiska viken genom dagens Kuwait, Irak, Jordanien, Syrien (möjligen Libanon) genom södra delen av Anatolien till Medelhavet och Cypern (det görs även anspråk på att det sträckte sig så långt som till Kreta). Även om storleken och utbredningen av det akkadiska riket kan diskuteras finns det inga tvivel om att Sargon den store skapade det första multinationella riket i världen.
Kungen av Uruk & Sargons uppgång
Språket i staden, akkadiska, var redan i bruk före det akkadiska rikets tillblivelse (i synnerhet i den rika staden Mari där massvis med lertavlor hjälpt historiker pussla ihop diverse händelser i omgivningen) och det är möjligt att Sargon återupprättade snarare än skapade staden Akkad. Det ska också noteras att Sargon inte var den första härskaren att ena olika städer och byar under ett styre. Kungen av Uruk, Lugalzagesi, hade redan genomfört ett sådant enande, om än i en mycket mindre skala.
Han blev besegrad av Sargon som vidareutvecklade den modell som härskarna av Uruk skapat, och därmed gjorde han sin egen dynasti både starkare och mer långlivad. Historikern Gwendolyn Leick skriver att ”Enligt hans egna inskrifter bedrev han [Sargon] fälttåg väl utanför Mesopotamiens gränser och säkrade tillgång till alla viktiga handelsrutter, både till sjöss och på land” (8). Lugalzagesi hade lyckats med att underkuva diverse sumeriska städer, men Sargon hade siktet inställt på att erövra hela den kända världen. Historikern Will Durant skriver:
I öst, väst, nord, och syd marscherade den mäktiga krigaren, erövrade Elam, sköljde sina vapen i symbolisk triumf i Persiska viken, korsade västra Asien, nådde Medelhavet, och etablerade det första stora imperiet i historien. (121—122)
Detta imperium stabiliserade regionen Mesopotamien och gjorde att konst, litteratur, vetenskap, jordbruksteknik, och religion utvecklades. Enligt den sumeriska kungalistan fanns det fem akkadiska härskare: Sargon, Rimush, Manishtushu, Naram-Sin (också känd som Naram-Suen), och Shar-Kali-Sharri som upprätthöll dynastin i 142 år innan den kollapsade. Under denna tid kom akkadiska att ersätta sumeriska som lingua franca förutom inom den religiösa kulten, och akkadiskt mode, skrift, och religiös praxis infiltrerade lokala sedvänjor i de nu erövrade områdena. En ingående förståelse av Akkads uppgång och fall kan bäst uppskattas av en detaljerad genomgång av de individuella härskarna som styrde riket.
Sargons styre
Sargon den store antingen grundade eller återupprättade staden Akkad och härskade från 2334—2279 f.v.t. Han erövrade vad han kallade ”universums fyra världshörn” och skapade ordning i sitt rike genom åtskilliga fälttåg. Den stabilitet som skapades av hans imperium tillät att vägar byggdes, konstbevattningen förbättrades, handeln utvidgades, och den tidigare nämnda utvecklingen inom konst och vetenskap kunde ske.
Det akkadiska riket skapade det första postsystemet där lertavlor skrivna med kilskrift draperades in i lerkuvert som var markerade med mottagarens namn och adress samt avsändarens sigillavtryck. Dessa brev kunde inte öppnas av någon annan än mottagaren eftersom det var omöjligt att öppna lerkuvertet utan att förstöra det.
För att upprätthålla sin närvaro i riket placerade Sargon strategiskt sina bästa och mest tillförlitliga byråkrater på maktpositioner i olika städer. ”Akkads medborgare”, som en senare babylonisk text kallar dem, var guvernörer och administratörer i 65 olika städer. Sargon utsåg också, väl beräknande, sin dotter, Enheduanna, till Inannas översteprästinna i staden Ur, och via henne verkar han haft möjlighet att manipulera och påverka religiösa och kulturella angelägenheter utan att vara direkt involverad i egen person. Enheduanna är idag känd som världens första författare nämnd vid namn, och av det som är känt av hennes liv tycks hon varit en kunnig och mäktig prästinna utöver att ha författat beundransvärda hymner till Inanna.
Sargons efterträdare: Rimush & Manishtushu
Sargon regerade i 56 år och efter sin död ersattes han av sin son Rimush (härskade 2279—2271 f.v.t.) som styrde enligt samma politiska principer som hans far gjort. Flertalet städer gjorde revolt efter Sargons död, och Rimush spenderade sina första år som kung med att återupprätta ordningen. Han utförde fälttåg mot Elam, som han besegrade, och hävdade i en inskrift att han återvände med stor rikedom tillbaka till Akkad. Han härskade endast nio år innan han dog och efterträddes av sin bror Manishtushu (härskade 2271—2261 f.v.t.). Det spekuleras ibland om att Manishtushu haft något att göra med sin brors död för att själv komma till tronen.
Historien upprepade sig efter Rimush död, och Manishtushu tvingades kuva revolter runt hela riket innan han kunde fokusera på att styra sitt imperium. Han förbättrade handelsvillkoren och, enligt sina inskrifter, ingick i ett långdistanshandelssystem med Magan och Meluhha. Han inledde också flertalet byggprojekt och anses ha beordrat konstruktionen av Ishtartemplet i Ninive vilket sågs som ett imponerande arkitektoniskt mästerverk.
Han genomförde även diverse landreformer och utvecklade det rike han ärvt från sin far och sin bror. Manishtushuobelisken, som idag kan ses i Louvren i Paris, beskriver hur markskiften distribuerades till diverse personer. Hans död är fortfarande något av ett mysterium, men vissa forskare, Leick en av dem, anser att ”Manishtushu dödades av sina hovmän med deras cylindersigill” även om något tydligt motiv till mordet inte har föreslagits (111).
Naram-Sin: den störste av de akkadiska kungarna
Manishtushu efterträddes av sin son Naram-Sin (även Naram-Suen) som regerade från 2261—2224 f.v.t. Likt sin far och sin farbror tvingades Naram-Sin slå tillbaka revolter som uppstått runt om i riket innan han kunde sitta säkert vid makten; men när han väl inlett sin regeringstid ordentligt blomstrade riket. Under de 36 år som han styrde lyckades han utvidga rikets gränser, bibehålla ordningen inom riket, förbättra handeln, och personligen bedriva militära kampanjer bortom Persiska viken och möjligen ända bort till Egypten.
Naram-Sins triumfstele (idag i Louvren) prisar den akkadiska kungens seger över Satuni, kungen av Lullubum (en folkgrupp i Zagrosbergen) och avbildar Naram-Sin som bestiger berget, nedtrampandes sina fienders kroppar, och avbildad som en gudomlighet. Likt sin farfar gjorde han anspråk på titeln ”kungen av universums fyra världshörn” men, i ett än mer djärvt drag, lät han sitt namn skrivas med tecknet som symboliserade en gudomlighet, vilket placerade honom på samma nivå som gudarna och gudinnorna i den mesopotamiska gudavärlden.
Trots sitt framgångsrika styre, vilket anses vara det akkadiska rikets guldålder, kom senare generationer främst att associera honom med Akkads förbannelse, en litterär text (inom den mesopotamiska genren Naru-litteratur) som troligen författades under Ur III-perioden men kan ha nedskrivits tidigare än så. Den berättar en fascinerande historia om en man som försöker tvinga till sig ett svar från gudarna, och den mannen är Naram-Sin. Enligt texten drog den store sumeriske guden Enlil tillbaka sitt godtycke från staden Akkad, och genom detta hindrade han andra gudar att vistas i staden; därmed kunde ingen gud välsigna staden med sin närvaro.
Naram-Sin vet inte vad han gjort för att ådra sig detta gudomliga missnöje; därför ber han och frågar efter omen och tecken och faller in i en sju års lång depression medan han väntar på svar från gudarna. Till slut, trött på att vänta, mönstrar han en armé och marscherar fram till Enlils tempel Ekur i staden Nippur och ödelägger det. Han ”sätter sina spadar mot dess rötter, sina yxor mot dess fundament tills templet, likt en död soldat, faller hjälplöst” (Leick, 106).
Denna attack framkallar självklart en vrede inte enbart hos Enlil utan även hos de andra gudarna, och de sänder gutierna, ”ett folk som inte vet några hämningar, med mänskliga instinkter men hundlik intelligens och aplika drag” (Leick, 106), att invadera Akkad och ödelägga riket. Efter gutiernas invasion inleds en period av utbredd svält, de döda ligger kvar ruttnandes på gatorna och i husen, och staden ligger i ruiner; på så sätt, enligt berättelsen, förgörs staden Akkad och det akkadiska riket. En härskares arrogans gentemot gudarna ödelägger en hel dynasti.
Det finns dock inga historiska belägg för att Naram-Sin ska ha attackerat Ekur i Nippur och det är troligt att Akkads förbannelse blev skriven i en senare tid för att uttrycka ”en ideologisk oro över den korrekta relationen mellan gudarna och den enväldige monarken” (Leick, 107) och vars författare valde Akkad och Naram-Sin som huvudfokus på grund av deras, på den tidpunkten, legendariska status. Enligt de historiska beläggen hedrade Naram-Sin gudarna, lät ha sin egen avbildning placerade bredvid deras i templen, och efterträddes av sin son, Shar-Kali-Sharri, som regerade mellan 2223—2198 f.v.t.
Akkads nedgång
Shar-Kali-Sharris styre möttes av svårigheter från starten, då även han tvingades tillägna mycket uppmärksamhet åt att kuva revolter efter sin fars död, men olikt sina föregångare tycks han inte ha besuttit de kvaliteter som krävdes av en kung för att upprätthålla ordning i riket. Leick skriver:
Trots sina ansträngningar och framgångsrika fälttåg lyckades han inte skydda sitt rike från att upplösas, och efter sin död minskar de skrivna källorna drastiskt då en period av ökad anarki och förvirring uppstår. (159)
Intressant nog så ”var hans viktigaste byggprojekt ombyggnationen av Enlils tempel i Nippur” och möjligen gav detta, tillsammans med gutiernas invasion och en utbredd svält i riket, upphov till den senare legenden som utvecklades till Akkads förbannelse. Shar-Kali-Sharri var i princip i konstant militär konflikt mot elamiterna, amoriterna, och de invaderande gutierna, men det är den gutiska invasionen som oftast tillskrivs anledningen till varför det akkadiska riket kollapsade och en mesopotamisk ”medeltid” igångsattes.
Nyare studier har däremot föreslagit att det var klimatförändringar som ledde till svält och möjligen kan ha försämrat handelsmöjligheterna, och genom detta försvagat riket till den grad att invasioner som tidigare kunnat slås tillbaka inte längre kunde hanteras lika enkelt. De två sista kungarna av Akkad efter Shar-Kali-Sharris död, Dudu och hans son Shu-Turul, regerade endast över ett kärnområde kring staden och nämns sällan i samband med Akkads imperium. Liksom när det gäller staden Akkads uppgång är dess fall också ett mysterium, och vad vi känner till idag är att det en gång fanns en sådan stad vars kungar styrde ett enormt rike, världens första imperium, och att de slutligen gått vidare till att existera enbart som minnen och legender.
